Vad ska jag ta mej till ?
Jag fattar inte grejjen med killar.
Alla verkar ha något emot mej!
Han, Den, Denna, och Han med nu tydligen. Alla bara vill inte ha med mej å göra. En enkel sak , som att kommentera på En Killes bdb att ingen ville joina mej till vallåkra, som svar tillbaka får jag ; det kan jag förstå att dom inte ville. Jag behöver inte visa vem jag är, folk stämplar mej innan jag har haft en chans. Jag vill så mycket! Och jag har så jävla mycket kärlek i mej som bara måste ut, jag spricker ju snart. Vet inte var jag ska ta vägen. Allt bara faller samman, och snart så skiter jag i hela mitt liv. Jag pallar fan inte vara den som alla bara drar ett sträck över. Jag pallar fan inte vara den som man drar sej till om man känner sej desperat.. För jag blir blåögd i sånna sitvationer, när det är folk som visar medlidande och bryr sej. Det vet du. Jag faller så jävla lätt. Och folk utnyttjar ju det. Jag fattar inte vad mitt problem är. Och samtidigt som jag bara hatar allt med kärlek, så vill jag hata min kärlek! Jag vill ha kärleken. Som vi snackade om du vet, att vi hatar killar, kan döda alla och begrava dom! Men vi vill ha kvar dom ändå. Vi hatar dom, men älskar dom ändå! Jag blir ledsen i hjärtat när jag ser andra som håller handen, andra som små retas med varander, på det där sättet som dom vet att den andra hatar! När jag ser folk som bara står och håller om varandra i ren kärlek. Det där äkta. Var är det? Hur kan jag hamnat på en sån jävla kniv kant? Det är som om jag står och kollar på mej själv medans jag gör mistag för mistag, jag vet att jag kanske inte borde göra just det där som jag gör, men det gör mej lycklig för stunden. Jag skiter i vad som händer senare. Bara jag får känna mej behövd och lycklig, om det så bara är för en timme eller två. Jag bryter ner mej själv. Jag klarar snart inte mer. Det finns ett stadie i var människas liv där det säger stopp! Jag når snart den kanten, jag når snart min sista ruta. Jag orkar inte slå tärningen igen, för att backa två steg, men sen behöva flytta fram tre. Jag orkar inte... Något måste jag göra, och det är snart. Jag vet inte, men mitt psyke har liksom börjat säga ifrån. Jag gråter sjukt ofta, jag blir tårögd och det dras till i magen när jag ser kärleken. Jag vet inte om det är för jag vill åt den, eller för att jag sakta men säkert börjar avsky den. Jag vet inte, men det känns fel... jag känns fel, allt är fel!
ANledningen till att jag skriver ett sjukt deppigt "brev" till dej är för jag vet att jag inte har något och dölja för dej, du vet hur jag är, du vet vem jag är. Du förstår mej! Du tittar inte på mej med besvikelse i ögonen, det finns alltid hopp i dina ögon! Och alltid någonstans att ta vägen! Jag känner att det finns ingen som förstår mej som du gör! Som min syster, broder! Som min bästa vän, en fiende!
-Helvetes jävla liv!
-Hatar det!
-Kärlek, fuck it!
-Killar, fuck them!

Tack, du är allt och lite till för mej <3