jag lovade mej själv att jag skulle glömma, 
den där känslan som jag vet att jag inte bör ha!
jag lovade mej själv att jag skulle sudda ut,
men inte finner jag något så starkt så det kan sudda ut bilden av dej,
jag lovade mej själv att gå vidare, 
men för var dag blir vägen stenigare och stenigare.
hur ska jag någonsin kunna förlåta mej själv,
jag bryter ner mej själv utan att jag ser det,
jag plockar ner alla de bitar som jag så starkt byggt upp,
var steg som jag går,
vart andetag jag andas,
allt , bara gör mej tyngre och tyngre,
jag sjunker längre och längre ner i marken där jag går,
och allt mer luft stannar kvar i mina lungor,
för att sedan aldrig lämna.
den väg jag en gång gått,
lycklig och med fjärilar i magen,
blir bara suddigare och suddigare, 
och jag har svårt att minnas hur den känslan känns,
svårt att komma ihåg hur det ska känas att må bra,
känslan som fyller upp mej ropar tomhet och längtan, 
jag vill så mycket ,
men bitarna jag brytit ner och bit för bit slängt på marken,
går aldrig att plocka upp igen.
bitarna sjunker in i marken som jag går på,
och genast är det mej själv jag trycker ner.


Over and Out