Fick fnatt å skrev en massa.

Alla vet vi att en dag ska vi dö. Var och en av oss. Vi lever, sen dör vi. Alla har vi en historia att berätta. Alla vill vi på ett eller annat sätt bli ihågkomna. För som jag ser det , så har alla en plikt här på jorden. Inte kan man bara födas för att Svensson familjen ska bli hel. Inte föds vi bara för att. Jag vill iallafall tro att jag har någon sorts uppgift. Jag har ju blivigt som jag är av en anledning, jag är ju Josefin för att Josefin har något bestämt att göra. Jag har inte kommit på vad min speciella uppgift är. Men det kommer med åren ska jag se! Det gör det för oss alla hoppas jag! Det behöver ju inte vara något så stort som att rädda liv eller få fred på jorden. Nej, nej! Det kan vara något så enkelt som att lägga en väg, så att bilar kan ta sej fram, det kan vara något så simpelt som att vara florist. Människor vill komma till nya platser, människan vill utforska och se världen, och därav har vi vägläggarna. Dom lägger vägen så att andra kan ta sej fram och förgylla sina liv. För utan dom så hade alla andra inte fått se det dom ville. Och så genast har du gjort något för andra! Utan att göra mer än ditt jobb. -din uppgift. En florist, hon/han förgyller ett vackert bröllop eller ett 70 års kalas. Kanske det sista kalaset den människan någonsin kommer få uppleva. Och förhoppningsvis det ända bröllopet i den andra människans liv. Då har du genast satt guldkant på något som dom kommer för evigt missas, likså alla andra som ser det vackra bröllopet, eller den fina 70 åringens kalas. Och då har du gjorts -din uppgift. Alla de som är ute på krig, och alla de som dör för sitt land. Dom har också en uppgift. Aldrig att en människa dör förgäves! En mördare som får sitt dödsstraff i U.S.A kommer förmodligen till helvetet, djävulen där nere ville ha tillbacka sin människa som han skapat, för han har förmodligen lagt märket till att det någonstans på vägen gick fel. Och aldrig att min underbara morfar som ville alla väl, som hade plantskola och beundrade moderjords -uppgift, aldrig att han dog förgäves! Han lärde ut sin lära, och når det inte fanns mer att ge, så kallade Gud på honom! Han hade gjort sitt, nu va det dax för himmelen! Morfar hade gjort sin -uppgift. Det finns många nu som förmodligen tycker detta är skit snack och att efter döden så är allt svart. Och du är bara placerad här på jorden för att din mamma och pappa hade lite rajtan tajtan den där varma onsdagskvällen i Juli, efter att det varit på en romantisk komedi med Brad Pitt i huvudrollen. Och det bara blev som det blev liksom! Men ja, stackars er som håller fast vid det mörka och tragiska. Som inte vågar släppa in lite gnutta ljus i sitt liv och våga tro att det kan gå på annat sätt också! Allt är inte svart! Mycket kanske är, men när du väl ligger där du gör, med ett hjärta som sakta skrumpnar ihop som ett russin, och maskiner som går på full speed för att hålla igång dej, så är det ganska skönt att tänka att jag kommer sitta och titta ner på alla de människor jag älskar. Jag kommer nu förenas med mina förfäder. Det är ganska skönt att hoppas på ett bättre slut än det svarta som du en gång trodde på. Jag själv kan ju säga att det där tramset med Gud och Eva & Adam vad bara pinsamt tyckte jag! För herregud, alla som är lite uppmärksamma på No-lektionerna har fattat allt om Big Bang och det finns ju trots allt en teknisk förklaring till allt! Och det inkluderar tron på Gud, det kan liksom inte gå när man vet att det var en nebulosa som sprängdes och ur den gamla stjärnan slungades vårt solsystem ut och ja, bla bla ungefär! Men, sen konformerades jag och min syn på livet och Big Bang tynade bort , och ersattes av något annat. Visst, jag har aldrig glömt mina teorier om Big Bang, nej nej , för det fick man ju så snällt plugga in för att sen få knappa VG+ på provet om universum, men hela den här saken om Gud, det var frivilligt, och du fick tro vad du vill, du fick sätta ihop ditt egna lilla prov i slutändan och klarade med marginal MVG! Och det är kul, och tillslut så kändes det bra att kunna gå upp till kyrkan och känna sej hemma, och älskad på något sätt. Som att någon ser på dej och att allt löser sej , så länge du har viljan till det! Och aldrig att du är ensam, du kan ha mist alla dina vänner, och din familj kan flytt landet! Men aldrig att du är själv. Gud ser dej alltid! Jag vet inte med dej som läser, men jag personligen har aldrig känt mej varken älskad eller behövd i en No-sal. Men det är ju var och ens sak att tycka och känna. Jag tror att det var det bästa jag någonsin gjort i mitt korta 16åriga liv. Att konformera mej! Du får inte bara presenter så det står dej upp över öronen , nej nej, du får också¨en härlig feeling i kroppen som säger att du är aldrig ensam! Nu tackar jag för mej! Och ska se vidare på min film. "the devil wears prada".

<3